Det blev en valp ändå

Som vi har hoppats och provat med att tiken ska få valpar, ena gången missades de bästa höglöpsdagarna, en gång dög inte pojkvännen eller två gånger, en gång klarade inte pojkvännen sitt uppdrag och så vidare. Och nej vi har inte pressat tiken till parning och inte provat vid varje löp under alla år. Hon har sannerligen fått välja sin pojkvän själv och haft det bra.

Så kom sen "sista chansen" för man måste ju se till ålder och kondition på tiken och faktiskt följa SKK:s regler och inga hemspikade hittepåregler bara för att man så gärna vill ha en valpkull. Nej ordning och reda och gissa hur glada vi alla blev när det väl visade sig att tiken var dräktig. Sen följde en spännande tid med att se hur hon klarade av sin dräktighet, hur hennes kropp förändrades och allt annat. Galet nervösa när vi lämnat henne för valpning hos uppfödaren, vilken dag skulle det ske? hur många valpar skulle det bli? skulle någon bli tik? hur skulle mamma tik ta emot valpar? ojojoj så många tankar och känslor som rumlade runt i oss.

Sen kom kvällen då sms:et pep till... "nu är valp nr ett ute" och sen var det en evig väntan för att höra om fler valpar. Det gick inte bra, så ledsamt, natten blev lång för mamma tik och tidig morgon blev hon förlöst med akut kejsarsnitt och valp nr 2 överlevde dessvärre inte hur de än kämpade. Mamma tik blev väckt ur narkosen och fick valpen till sig som hon också kämpade med en stund och sen insåg att hon tyvärr måste skiljas från den. Men kvar fanns valp nr 1 och det var en tik, ville vi behålla den? JA!!! vi tar den på prov först och ser hur det går var tanken men inte kan man skilja sig från en liten valp man haft sen dag 2 i hennes liv. 

Ja så blev det också, hon kom hem mycket tidigare än tänkt. 8 veckors ålder var planen men pga mamma tiks hälsa pga kejsarsnittet och otrivsel då hon är ifrån mig så resonerades det fram att hon hade bäst förutsättningar för bra läkning om hon fick vara i sin hemmiljö. Dessutom fanns ju risk för att hon inte skulle ta till sig valpen på bra sätt om hon inte fått komma hem. Nu har allt gått bra tack och lov. Idag är valpen 6 månader och någon vecka till och vi har nu 2 hundar i vår lilla familj. Det känns underbart men är också slitsamt, var sak har ju liksom sin tid och sin charm precis som med småbarn.